Tobias Julbrownie alt. Knäckblondie

Gästbloggat av Tobias!
Dags för ett andra, inte fullt så nyttigt, inlägg från mig. Dags eftersom jag bor i USA och julen nalkas så tyckte jag att det var dags för lite julinspirerad Skandinavisk fusion. Jag uppfann därför min Julbrownie, bara för att bli informerad om att en brownie utan choklad tekniskt sett kallas blondie. Hursomhelst, om du är den som känner att du gillar knäcksmaken, men ogillar att knäcken fastnar i tänderna, och i övrigt tycker att ditt kaloriintag i jul verkar bli för lågt, och dessutom vill prova på något nytt, så kan Tobias Knäckblondie vara något för dig.

Innan du börjar (eller egentligen medan du tillagar blondien) behöver du följande ingredienser:

• 2dl grädde
• 4dl socker
• 2dl sirap
• 3 ägg
• 1,5 dl vetemjöl
• 125g smör
• 1 tsk bakpulver
• 1 tsk salt

Börja med att göra en normal knäcksats, fast med dubbla mängden socker, genom att blanda grädde, socker och sirap i en kastrull och koka tills kultestet ger dig seg, mjuk knäck, snarare än hård. Om knäcken blir för hård kommer den att stelna och bli svår eller omöjlig att blanda med resten av ingredienserna. Ta av knäcken och blanda i smöret på en gång, vi slår två flugor i en smäll genom att låta värmen från knäcksmeten smälta smöret och smöret samtidigt kyla smeten.

Vänta tills smeten svalnat väl under 60⁰C utan att låta det gå så pass långt att det stelnar och blanda i mjöl, bakpulver och salt och sedan ägg. Häll över smeten till en form och grädda i 225⁰C i 45+ minuter, eller tills du tycker att blondien ser lagom färdig ut. Det gör inget om det slutliga resultatet blir lite mjuk, det smakar bättre så.

 

Till sist vill jag tillägga att i USA är det mycket mer vanligt med farinsocker (brown sugar som det kallas här), och jag har börjat ersätta vanligt socker med det i det mesta jag numera bakar eftersom jag tycker farinsockret har en bredare, mer intressant smakbild och dessutom ger en frisk syrlighet.

God Jul!

P.s. Om du verkligen vill göra en brownie, så kan du byta 2dl socker mot 200g choklad, blanda då i chokladen samtidigt med smöret, eller skippa smöret helt och lita på fettet från chokladen istället.

Apelsinsill

  

I veckan hade vi en liten julfest på jobbet. Lokalt annordnad av oss anställda, några eldsjälar åkte iväg, fixade fram julmat och serverade. Jag bestämde mig för att bidra med lite apelsinsill. Jag har gjort apelsinsill ett par år nu. Principen är enkel, vanlig inlagd sill, men apelsin.

Först en vanlig ättikslag (vanlig 1 del 12% ättika, 2 delar socker, 3 delar vatten). Jag lät socker och vatten koka ihop en stund, enligt Matmolekyler.Sen i med ättika och ut på balkongen för att svalna.

Sen är det bara att att ta en konserv-burk sill, eller två. Öppna, skölj filéerna (som det står på burken), skär i bitar och ner i någon lämplig skål.

Sen ner med ett halv-dussin krossade kryddpeppar-korn och en hel del fänkål som kryddor. Men glöm inte apelsinen, den är ju i rubriken! Så ta en stor apelsin, tvätta, riv skalet. Pressa ur saften. Allt ner i burken.

Nu saknas bara den viktigaste ingrediensen för inlagd sill, näst sill: Lök.
Den råvaran som ger sillen lite "crunch" mot den lite mjälla sillen. Någon att tugga på helt enkelt. Jag föredrar rödlök, eftersom det är snyggt.

Alltså för att sammanfatta:

• Sill
• Fänkol
• Kryddpeppar
• Apelsinskal
• Apelsinsaft
• Ättikslag
• Rödlök

På morgonen som julfesten skulle vara tog jag dessutom en liten blodapelsin, skar i tunna skivor och stoppade ner i glasburken. Jag tror inte att de bidrog så mycket till smaken, men att se hela apelsinskivor genom glasburken var riktigt snyggt. Det behövdes ingen etikett, festdeltagarna så att det här var apelsinsill. 

/L

Spagetti med saffranssås och ett par pilgrimsmusslor

Idag hade Adlib lite blandad december potpourri. När jag satt där i bilen kom låten Mellow Yellow på, då visste jag vad jag skulle ha till middag. 

Orginal:


Eller kanske en kortare om du är stressad:


Alltså om du inte förstod, saffran. Pasta med saffranssås
En rik fisk/skaldjursbullong, saffran och räkor eller nått sånt. Taget!

Eftersom mjölken var slut passerade jag  Ica; kanske hade de "räkor eller nått sånt". Väl i frysdisken fastnade jag för en liten lagom portionspaket med pilgrimsmusslor. Inte direkt prisvärt kanske, handla aldrig hungrig...

Väl hemma hälde jag olja i en panna, i med ett halvt gram saffran, en aning chili. Hacka en lök, en stjälk selleri, fräs. Öka på kryddorna med timjan och fänkol. Fortsätt att fräsa tills löken börjar se lovande ut. I med lite hummerfond och vitvin. (Alltså en generös deciliter vinvin är precis prefekt här. Fast just idag fanns det inget matlagningsvin hemma, alltså sånt som kocken släpper ifrån sig. Idag hade jag äppelvinäger i. Går nästan lika bra och är redan lite ihopkokat.)  Vid det här laget hade musslorna, som legat i varmvattenbad, tinat. Så spadet i påsen fick en hedersplats i såsen.
När det reducerat nästan klart så kan man med fördel låta en ordentlig skvätt grädde förena sig med resten och koka ihop lite mera.

  
När pastan hade kokat nästan, nästan klart skopade jag över den i såsen, för att bli klar där.

Samtidigt dags för musslorna. Fram med woken, det är trots allt min minsta stekpanna. Olja, värme, musslor. Stek musslorna en kort tid. Jag tror det blev mindre än en minut per sida. (Jag oroade mig för att de skulle hinna bli överstekta medans jag tog fotot.) Sen är det bara att hälla ner pastan i woken, röra om, servera, njut.
Glöm i det sista, det är det viktigaste.

Gott var det. Saffranet vann. Jag tror musslorna var goda, närmast perfekt stekta. Men saffranssåsen var gudomlig... Alla tillbehör är egentligen frivilliga. Spagettin skapade en bra textur att saffranssmaka, musslor är överdrivet, en räka eller tre i såsen hade gått lika bra.

God Jul!
Leif

Oxsvansragu

"Oxsvansragu". Kanske lite titeln på dagens inlägg lite kort, tråkigt, tort. Men där har du fel. Det är ett ord fyllt at kärlek. Jag har nämligen haft en liten tur förbi den speciella himlen som är reserverad för de som får äta riktigt god mat.
Fast nu missar jag historien och börjar men poängen. Det är fel. Vi börjar från början.

I lördags tog jag en promenad för att njuta av det vackra vädret, alltså det kalla vädret. Långkalsonger, mössa och så iväg in i snön.
Till slut, efter en lagom omväg nådde jag Konsum och började vandra runt, sökandes efter något roligt. I köttmontern fanns det några konstiga klumpar i vakuumpack. Oxsvans!

Jag har ju nyligen läst om Gittos oxsvansäventyr och Robins filosoferingar så visste jag direkt vad jag skulle göra; oxsvansragu.
Efter lite inspirerande recept-surfning hittade jag Mikkans sammanställning. Mycket bra! Så strax före lunch i lördags stod jag och hackade lök och rotselleri. Och så oxsvansarna, mjöla och brynas först och sen ner i en gryta. (Mikkan tyckte att man skulle mjöla köttbitarna, men jag tror att det fanns något kvar av mjölet efter all kokning.)

Sen ner med hacket i grytan, en burk passerade tomater, en hel del buljong och lite "diverse" kryddor som kändes bra. (Jag minns timjan, lite mejram, kummin, piri-piri, men jag tror det var mer.) Oxsvans ska ju ta lång tid, så därför är det bäst att vara ute i god tid.

Sen ägnade jag resten av dagen till andra äventyr. Jag drog ner värmen under kastrullen så det puttrade bara en aning. Och försvann iväg på adventsfika. När jag kom hem och öppnade dörren möttes jag en en lovande doft.
Nu, jag har lärt mig, från mina Internet-gurus att en oxsvansragu kan sammanfattas i tre steg:

1. Koka oxsvansen
2. Kyl, så man kan
3. Lossa köttet från benen
4. Ät

Så när jag kom hem ställde jag ut kastullen på balkongen för kylning ett tag. Men efter en tre-kvart var det kylt nog för att vara hanterbart. Så jag smakade på köttet. Gott men segt. Inte på långa vägar så mört som jag hade tänkt, snarast "tuggbart". Det duger inte. Mjällt ska det vara.
Nu var jag lite purken, det får jag erkänna. Klockan började närma sig sju och min söndagmiddag hade just försvunnit. Den där goda maten jag planerat sen igår fanns inte längre.

Nåväl, inget stoppar en konstnär. Grytan hamnade tillbaka på plattan, själv jag fick äta korv. (Choritzo lätt-kokt i en tomat-bön-röra, sedan stekt. Serverad med sagda tomat-bön-röra och hemmagjort potatismos. Lite sen middag, men inte helt synd om mig.)

Sen framåt natten fick grytan lämna spisen, ut i kylan på balkongen över natten. Och bingen för mig.
På morgonen efter tog jag in grytan igen. Fettet hade nu flutit upp till ytan och stelnat. (Tomaterna hade gett fettet en vacken, mörk-orange ton.) När väl fettet var bortplockat åkte grytan in i kylskåpet. Och fettet hamnade i kylden det med, i en liten glasburk. Kanske kommer jag ha nytta av lite stek-ister snart.

Framåt kvällen, när jag kom hem från jobbet var det dags för fas 3: förvandla de kokta svanskotorna till en ragu.
Öppna grytan, ta upp en kota. Men en vanlig bordskniv, skär loss det kalla köttet från benen och dumpa det i grytan. Upprepa. När du är klar, ta en sked, eller kanske potatis-stompen och mosa sönder köttbitarna lite. Man vill ju att resultaten ska vara en massa goda, lösa köttiga trådar. Slå på värmen igen och kör tills det känns som en god pastasås. Alltså ungefär samma tid det tar att värma upp pastavattnet och koka pastan.
När pastan är kokt, är det nästan serveringsdags. Komihåg att låta pastan koka ihop med ragun en stund. Servera och toppa med riven parmesan. 

Sen är det bara att sitta ner, med ett glas vin. Ta en tugga.Njut.
Bara sitt där, upplev hur den intensiva men ändå mjuka köttsmaken fyller din själ med en speciell, svårbeskrivlig lycka.
Ohh, jag sitter här och försöker beskriva upplevelsen, men det går inte. Jag har inte orden.
Men nu förstår ni varför jag var tvungen att börja historien med hur den slutade.

/L