Pulled pork på korensk-kryddade tjockskurna revbensspjäll

Jag har haft en idé om att jag ville göra pulled pork på revbensspjäll en tid. Pulled pork på tjockskurna revbensspjäll .
Så när jag idag läste Patriks inlägg om vällagade kamben var det ju bara att sätta igång!

Fast jag hade ju inte alla de där koreanska råvarorna som man borde ha. I brist på orginal improviserade jag fram en sås: Kinesisk mushroom soy, lite chili, fänkål, riven ingefära, en aning rökt salt, fisksås, risvin och säkert några saker till som jag glömt.

Revbensspjällen hamnade i en kastrull och täcktes upp till hälften ungefär av den svarta vätska jag just gjort. Den fick stå och puttra lite snällt på spisen medans ugnen värmes upp till 150 grader och sen in! (Jag har lärt mig att värma upp kylskåpskalla saker i ugnen tar en halv evighet. Att låta det koka upp på spisen först snabbar på det en hel del!)

Efter en promenad runt byggden kom jag hem och möttes av en trevlig doft. Lite fläsk, lite soja. Antagligen dags att sänka temperaturen ner till 125 eller så. (Patrik hade lagat sina kammben 15 minuter i 150 grader. Jag hade nog missat det där med 15 minuter, mina revben fick drygt fem timmar...)

När jag till slut började misstänka att revbenen hade blivit välkokta fiskade jag upp köttklumpen ur kastrullen och lät vätskan reducera en aning. (Att benen föll av när jag lyfte upp köttbitarna tog jag som ett tecken på att det var välkokt.)

Rivdags! Hur kan det bli pulled pork om man inte drar den? 

Sen när det hade kokat ihop lite började det bli ätdags. Planen var egentligen att äta med kimchi. Fast när jag hittade ett paket färska udon-nudlar i kylen blev det nya planer!
Skiva en lök och några smala spetsiga paprikor och fräs. Hacka en tomat som får koka med. Koka nudlarna. Blanda nudlar, en lagom bit av köttet och grönsaksfräset. 
Servera!

/L

Matlagning med förhinder

Det kommer nog mest bli en historia om frustration, praktiska problem och hur man löser dem.

För ett par veckor sedan stog jag och lagade mat. En helt vanlig söndag alltså. Plötsligt hörde jag ett ljud: knick. Jag tittade ner på spisen, det var ju något jag inte kände igen. Men den såg ut precis som vanligt. Såsen fortsatte puttra. "Jag ska titta på det där efter middag, när spisen är kall" minns jag att jag tänkte. Och med en trevlig måltid glömde jag problemet.

Glömde det alltså tills det var "spisdags" igen, alltså.
Någon dag tidigare har jag varit inne i Hötorgshallen och fått tag på en riktig skiva fläskkotlett. Ni vet, 3cm tjock, svålen kvar, nästan lika stor som en T-ben stek? Den hade fått ligga i salt-lake-marinad i kylskåpet två dygn och det var dags att få äta den. Dessutom hade jag fått en förkylning så jag förtjänade onekligen något extra. (Jag vet att det normala i det här läget är glass, men "jag" och "normal" ... Tja, jag vet inte.)

Glad i hågen hade jag förberätt tzatziki och nu var det dags för kotletten. Fram men en panna så vred jag om spisvredet.

Men, det händer ju inget. Om något missat det har jag en induktionsspis, Gorenje EI67321AX för att vara precis. När induktionselektroniken drag igång hörs ett svagt men omissbart ljud, nåstan fräsande. Men nu var det inte där. Till och med lysdioderna som säger vilka plattor som är på/av var svarta.  

"Säkringen" sa jag lite tyst för mig själv och vandrade bort till hallen och säkringsskåpet. Men dom var hela. Och hela resten av lägenheten hade ström. Sen märkte jag att ugnen verkade fungera, så strömmen måste ju vara hel. Efter ytterligare lite felsökning med hjälp av en skruvmejsel och en multimeter hade jag kommit fram till att strömmen verkligen gick från väggen in i spisen. En del sladdar gick vidare upp till "häll-delen" av spisen och det var 230V ordentligt på alla tre faser. (En sak jag insåg efter att ha skruvat isär spisen är designen. Det är verkligen en fristående ugn och en separat spishäll inbyggd i ett spis-chassi. Det skulle nog gå utmärkt att ta samma ugn och bygga in i ett skåp och samma häll i en bänkskiva. Men jag antar det är rimligt att återanvända samma design för fabriken.)

När jag väl insett att elmatningen fungerade tänkte jag det var dags att ge upp. Då är det nog något med datakontrollen och göra. Och data ska man skruva med, det vet man aldrig hur det egentligen fungerar. (Och jag vet, eftersom det är det jag jobbar med om dagarna.)

Nästa steg blev att ringa efter en reparatör. Jag hade lite strul förut, för två år sen, med en platta som var lite svårflörtad. Den ville bara värma dom allra bästa järnkastrullerna, dom som hade lite tunnare botten ville den inte kännas vid. Söderkyl tog hand om garantireparationen då, så de fick ansvaret idag med. I fredags kom en kille hem till och började titta på spisen. Han tyckte att det var ett besynnerligt fel där alla fyra spisplattorna slogs ut samtidigt, men ugnen fortsatte fungera. Speciellt som jag hade dubbelkollat elmatningen.

(Om ni ursäkter en liten utsvävning: Han, reparatören, klagade lite på dessa moderna spisar där allt är datorstyrt. Det fanns något visst märke där all styrning gick genom klockan eftersom man kunde få allt att starta på vid viss tid, eller stänga av sig när termometern säger att steken. Så om nätspänningen var lite dålig och ojämn kunde klock-delen gå sönder. Och plötsligt stod man där men en helt död spis. Jag reagerade lite på att han klagade på dessa moderniteter, jag tror han var under tretti. Det kändes som jag snarast borde klaga, fast jag hoppas jag inte blir så gammal på länge än.)

Nu gjorde reparatören det jag inte vågade, skruvade loss spisdelen helt och började titta på den. Vi hittade ganska snabbt en likriktar-diod som såg lite konstigt svart ut. Den och IC-krets, ni vet en sån där 6-benig svart kisel-fyrkant. Kretsen såg ut som om någon hade täljt bort toppen med en morakniv. Och toppen låg lös en liten bit bort. Minns ni "knick"-ljuden. Jag tror det var när toppbiten av IC-kretsen sköt sig loss.

Så ett nytt kontroll-kort är beställt och dom ska ringa och boka en ny tid när den kommer i lager.

Fast det här ska ju vara en matblogg, så jag tänkte prata lite om matlagning när man inte har spis. Jag har dock:

• En fungerande ugn
• En el-grill på balkongen
• En lös spisplatta som jag råkade ha
• En micro

Det går att laga med med detta, fast det blir lite annorlunda.

I veckan skulle gör salcicca con panna, korv fräst och ihopkokt med lite grädde, servera med pasta. Normalt brukar jag koka pasta på en platta, bryna den grovmalda korven i en stekpanna och fräsa löken i en tredje. Det funkade inte det när gången. Nödlösningen blev att först förvärma pastavettnet, bryna korvbitarna, när det de började bli klara i med löken och fräs den. I med grädde och när det är snart klart, ta bort den pannan, koka upp pastavatten igen och koka pastan nästan klar. Ös ner pasta i såsen och låt såsen bli varm och pastan färdigtkokt. Puh. Den gick men om något hade strular hade jag nog misslyckats.

En annan dag var planen mer rättfram. Pizza. Ugnen fungerade ju fortfarande...

Eller sjömannsbiff. En bit flankstek, bacon , lök och ett par flaskor Falcon Bayesk lättöl 
fick puttra ihop en timme.

Och den där dagen när jag stod med fläskkotletten i ena handen och en kall panna i den andra? Grillen! Det blir sämre stekyta (elgrillar är ganska svaga) men det blev gott hursomhelst.

Men jag ser fram emot den dagen jag kan börja laga mat som vanligt igen.

Baconburgare - med baconet i färsen

I helgen var jag sugen på att grilla hamburgare. Så efter en dykning i frysen hittades ett paket älgfärs. Fast älgen är ju lite mer magrare än ko och gris. Borde man inte trimma färsen lite? Torra burgare är ju så tråkigt...Bacon kanske?

Så i en panna hamnade ett paket bacon som fick ligga och långsam-fräsa tillsamman med en lök och lite selleri. Den fick sedan ligga och små-fräsa medans coleslaw:n tillverkades.  

Efter den halvtimme som coleslaw hade allt vatten från baconen försvunnit och baconbitarna hade krymt ihop till små, små mörka kuber. Och löken var definitivt "välstekt", fast det hade inte hunnit bli bränt ännu, även om det nog var nära. Bara att masera in baconet in i färsen och göra biffar. Grilla under lock ungefär en kvart på den lilla svaga elgrillen. Sen är det bara att montera.

Tomaterna på bilden måste också nämnas.
Måste nämnas, eftersom det var fantastiska.
Ett antal tomater, halvade på en stålform, lite salt och olivolja och så in i ugnen på 200 grader medans all annan matlagning hände. Dom fick vara där i närmre en timme. Under tiden hade de halvvägs förvandlats till torkade tomater, och blivit mer än dubbelt så söta. Det här är nog en av de godaste mat-tillbehör jag gjort på länge. Speciellt som det var så nära arbetsfritt. Men ha en rostfri form, den tomatsås som rann ut brändes ganska hårt. Hade det varit en non-stick-plåt så hade den aldrig gått att tvätta ren...
Prova dom!

Hamburgarna?
Det var nog den bästa baconburgare jag ätit. Fast älgen var svår att hitta, den hade blivit nertrampad av grisen. Om jag ska testa att variera den här, då blir det att inte bryna baconet lika hårt innan de åker ner i färsen.
 

/L

Matjessill med selleri

En notis idag bara.
I helgen åt jag matjessill till lunch. Den ska traditionellt serveras med gräddfil och hackad gräslök.
Speciellt det där sista saknar mina förråd ofta, så någon slags improvisation behövs. Idag hade jag salladslök så det fick det bli. Då dök lite inspiration upp: "Borde det inte vara gott med selleri?"


Och stjälkselleri är något jag alltid ha hemma, så det blev det.


Den antydan till beska som kom från sellerin ballanserade sillens sötma mycket bra. Jag tror jag har skaffat en ny vana...

/L

 

Räksallad

I lördags blev jag sugen på räksallad. Alltså "rosa klägg", sånt där som man kan ha man har på en korv med bröd. Efter att ha öppnat kylskåpsdörren och fått bekräftat att det inte fanns någon funderade jag över hur jag skulle få tag på lite räksallad. Jag kunde komma på två sätt. Antingen gå de tre minuterna ner till Ica och köp en burk, eller gör egen. Enkelt val eller hur?

Så, vad innehåller egentligen en räksallad?
* Räkor (såklart)
* räkskals-buljong
* majonäs
* vitbetor
* dill

(Vitbetorna är där nog mest eftersom de är billigare än räkor. Fast, såklart, dessutom är de lite söta. Sockret är ju en smakförstärkare.)
Fast efter en kort titt i kylskåpet kunde jag ju bekräfta att någon vitbeta gick inte att hitta. Fast, morötter kanske duger?
Allt annat verkade jag ha, så det är bara att sätta igång.

En liten morot i små 4-5mm kuber. Kokas enklast lite snabbt i microvågsugnen. Jag har en glasskål och en liten assiette som fungerar ganska bra som ångkoknings-kastrull för micron. Efter ett par minuter har man mjukkokta morötter och en hel del vätska. (Vem visste att morötter innehöll så mycket vatten?)

För att bli av med all vätska slängde hamnade allt ner i woken, så vattnet fick ånga bort. Dessutom fick en halv lök hänga med. Allt blir ju bättre med lök (och kanske selleri). Så är det bara.

Nu är det dags för räkorna.
Egentligen ska man nu ta sina räkor, skala. Ställ undan själva räkorna och koka en buljong på räkskal och inkrom. Fast jag har blivit slö, numera har jag mest färdigskalade frysta räkor hemma. Det är lite dyrare, men väldigt praktiskt i matlagningssammanhang. Bara att öppna frysen och ösa upp önskad mängd.
Av med värmen på pannan och i med räkorna. Med ungefär två nävar räkor visade sig vara perfekt för att räkorna skulle tina och för att grönsakerna svalna.

Fast det är ju en ingrediens i räksallad som vi helt glömt. Rosa!
I en perfekt värld kommer den rosa färgen från den buljongen som jag diskuterade ovan. (Fast jag har mina tvivel.)

Jag hittade hursomhelst en annan färgkälla: hummerfond.
Vänd ner en tesked hummerfond i en deciliter turkisk yoghurt med en slickepott. Och en hel del majonäs. Räksallad går ju faktiskt ut på att vara lite onödligt fet. (Jag antar man skulle kunna kunna använd crème fraiche istället direkt, om det fanns i kylskåpssortementet...)
Dessutom är det här ett utmärkt tillfälle att blanda i lite kryddor. Som dill och kanske lite mynta eller dragon. Och glöm inte pepparn!

Sen är det bara att blanda de tinade räkorna med gucket. Och äta.

Fast godast var nog den rest som jag inte orkade på lördagen, utan som fick ligga och dra över natten i kylen till söndagen. Först då hade smakerna hunnit gifta sig ordentligt.


/L

I lördags blev jag sugen på räksallad. Alltså "rosa klägg", sånt där som man kan ha man har på en korv med bröd. Efter att ha öppnat kylskåpsdörren och fått bekräftat att det inte fanns någon funderade jag över hur jag skulle få tag på lite räksallad. Jag kunde komma på två sätt. Antingen gå de tre minuterna ner till Ica och köp en burk, eller gör egen. Enkelt val eller hur?

Så, vad innehåller egentligen en räksallad?
* Räkor (såklart)
* räkskals-buljong
* majonäs
* vitbetor
* dill

(Vitbetorna är där nog mest eftersom de är billigare än räkor. Fast, såklart, dessutom är de lite söta. Sockret är ju en smakförstärkare.)
Fast efter en kort titt i kylskåpet kunde jag ju bekräfta att någon vitbeta gick inte att hitta. Fast, morötter kanske duger?
Allt annat verkade jag ha, så det är bara att sätta igång.

En liten morot i små 4-5mm kuber. Kokas enklast lite snabbt i microvågsugnen. Jag har en glasskål och en liten assiette som fungerar ganska bra som ångkoknings-kastrull för micron. Efter ett par minuter har man mjukkokta morötter och en hel del vätska. (Vem visste att morötter innehöll så mycket vatten?)

För att bli av med all vätska slängde hamnade allt ner i woken, så vattnet fick ånga bort. Dessutom fick en halv lök hänga med. Allt blir ju bättre med lök (och kanske selleri). Så är det bara.

Nu är det dags för räkorna.
Egentligen ska man nu ta sina räkor, skala. Ställ undan själva räkorna och koka en buljong på räkskal och inkrom. Fast jag har blivit slö, numera har jag mest färdigskalade frysta räkor hemma. Det är lite dyrare, men väldigt praktiskt i matlagningssammanhang. Bara att öppna frysen och ösa upp önskad mängd.
Av med värmen på pannan och i med räkorna. Med ungefär två nävar räkor visade sig vara perfekt för att räkorna skulle tina och för att grönsakerna svalna.

Fast det är ju en ingrediens i räksallad som vi helt glömt. Rosa!
I en perfekt värld kommer den rosa färgen från den buljongen som jag diskuterade ovan. (Fast jag har mina tvivel.)

Jag hittade hursomhelst en annan färgkälla: hummerfond.
Vänd ner en tesked hummerfond i en deciliter turkisk yoghurt med en slickepott. Och en hel del majonäs. Räksallad går ju faktiskt ut på att vara lite onödligt fet. (Jag antar man skulle kunna kunna använd crème fraiche istället direkt, om det fanns i kylskåpssortementet...)
Dessutom är det här ett utmärkt tillfälle att blanda i lite kryddor. Som dill och kanske lite mynta eller dragon. Och glöm inte pepparn!

Sen är det bara att blanda de tinade räkorna med gucket. Och äta. 

Fast godast var nog den rest som jag inte orkade på lördagen, utan som fick ligga och dra över natten i kylen till söndagen. Först då hade smakerna hunnit gifta sig ordentligt.

/L

Tomatsåsen och den Gratinerad Köttfärssmörgåsen

Det här är historien om en ganska spektakulärt god macka. Historien började en dag när en bild på en gratinerad smörgås passerade revy i mitt twitter-flöde. Gitto hade gjort en smörgås. En smörgås som fastnade på min näthinna. Chiabatta, tomatsås, choritzo och fetaost.

Idag kände jag att det var dags för mitt eget försök, dags för min egen variant. Planen skulle vara ganska enkel, bröd, tomatsås, köttfärs toppat med feta ost och sedan gratinering.

Det första steget är ju alltså tomatsåsen. Som egentligen har två delar, tomaten och löken. De gör sig bäst i varsin kastrull, parallellt I en kastrull hamnade en burk passerade tomat, en hel del rosmarin, salt eller kanske till och med buljong. Tomater vinner på kokning, det har jag lärt mig. Dom blir rikare, sötare, fylligare på något sätt. Jag skulle chansa på att de ganska kolhydratrika tomaterna får sina mer komplexa sockerarter nedbrutna till
Rosmarinen? Om man ser till att torkad rosmarin får hinna suga åt sig vätska, och bli, ehh, inte så torkad, då blir den fantastisk. Dessutom slipper man plocka barr från tänderna.

I den andra pannan hamnar en stor gullök och en par stjälkar selleri. (Ingen ska behöva leva utan selleri.) Och en del chili, någon som tyvärr glöms allt för ofta i tomatsåser. Dessutom "ganska mycket" smör. Kanske 30-50g eller så.

Sen får allt ligga och puttra i varsin panna en en dryg timme. Tomaterna blir som sagt sötare och fylligare på kokningen. Men det händer ännu mera med löken! Kolhydraterna i löken händer det onekligen saker med. Sockerarterna förändrat, Maillard-reaktioner händer och det mesta av de beska smakerna bryts ner. (För en mer detaljerad redogörelse, läs Matmolekyler som redet ut det ordentligt.)

När väl de två förenats är tomatsåsen klar!
Återstår bara att montera själva smörgåsen.

Dela en enkel chiabatta in mitten, bred ut ett tjockt, tjockt lager tomatsås. Sen ett lager mustigt kött. Jag hade stekt köttfärs med paprika-pulver och lite mald korriander (korrianderfrön alltså) som jag använde. Toppa med hackad/skivad feta-ost och stoppa in i ugnen.

Lite överraskande tog det riktigt lång tid att få lite färg på feta-osten. Jag tror att vätskan från tomatsåsen agerade buffert. När väl osten hade börjat få färg, då hade en del roligheter hänt. Osten hade börjat ha lite roliga brända toner, Men framförallt hade utsidan på ciabattan hunnit bli lite trevligt rostad.

Fantastiskt gott. Varje tugga hade ett yttre lager "krunch" av rostad skorpa, ett inre mjukt lager av fluffigt vetebröd som har sugit upp tomaternas saftighet och sötma, därpå förstärkt av tomatsåsen självt. Sen kommer lite kornig köttighet och fetaosten som perfekt saltig avrundning.

En macka värd att minnas
/L

Kall Långfredag, värmande mat.

Idag är det Långfredagen. Det är en dag som egentligen ska tillbringas i stilla kontemplation, kanske bön, över Jesu lidande.

I Sverige hade fram till 1973 reglerat detta. Offentliga nöjestillställningar var förbjudna.
Mina föräldrar har berättat att under deras barndom (40-50 tal) hade samhället definitivt inställningen att man

Jag hittade en krönika i Norrköpings Tidningar som ganska bra fångar känslan:

Långfredagen gjorde verkligen själv för sitt namn och den var ju såååååå förbaskat lång. Sååååå förbaskat tråkig. Radion spelade enbart psalmer och andaktsmusik, affärerna var stängda och det mesta var förbjudet, exempelvis att gå på bio. Nej, vi skulle ha det rejält tråkigt och bli påminda om hur Jesus plågades och dog på korset.

Just min mor fick dock leka. Min morfar var prästson, så hade hade fått sin dos av strikt stillasittande i sin barndom. Så min mammas tradition var att på Långfredagen öppnade dörren på glänt och alla barnen på gatan kom dit och lekte. Man var dock tvugna att leka inne, att leka utomhus och visa upp att man hade roligt på långfredagen gick inte för sig. Nog skandalöst var det att man hade roligt inomhus! (Fast grannarna tyckte nog att det var ganska praktiskt att barnen var någon annanstans istället för att gå omkring hemma och ha uppenbart långtråkigt.)

I mina farföräldrars familj tummade man också lite på "tråkighets-tvånget". Eftersom man skulle vara hemma i "stillhet" spelade man spel med barnen. Och kanske gick på en promenad. Fast där gick gränsen.


Fast när jag växte upp hade det här "tråkighets-tvånget" försvunnit. Jag kan inte minnas någon krav, varken från mina föräldrar eller från samhället, att ha tråkigt. Jag minns dock en gång i tonåren när jag hade ett gäng kompisar på besök. När mamma skulle göra middag resignerade hon och gjorde lasagna, det gick att skala upp till en full långpanna. Fast hon hade lite dåligt samvete att inte servera fisk på Långfredagen...

Fast just en dag som idag, när snöbyarna avlöser varandra känns det ganska bra att sitta inne och kura. Och lyssna på påskmusik. Jag kände att det var dags för en sufflé-omelette! Jag har ju gjort det förut, men repriser är också trevligt ibland.

Dela ett par, tre ägg i vitor och gulor. Vispa vitorna fluffigt. Vänd ner gulor, riven ost och eventuella kryddor i smeten med en slickepott. (Jag hade i en matsked frusen, hackad persilja.)

Sen är det bara ner i en panna och stek. Jag tror man ska ha någon låg-mellan värme och kanske lock på. Hela äggstanningen ska bli varm och koagulera innan den ost som är i kontakt med stekpannebotten helt förkolnat. just den här gången blev det kanske lite mer "kol-smak" på omeletten än jag tänkt. Fast gott ändå.


Glad Påsk!