Det
här är historien om en ganska spektakulärt god macka. Historien började
en dag när en bild på en gratinerad smörgås passerade revy i mitt
twitter-flöde. Gitto hade gjort en smörgås. En smörgås som fastnade på
min näthinna. Chiabatta, tomatsås, choritzo och fetaost.
Idag
kände jag att det var dags för mitt eget försök, dags för min egen
variant. Planen skulle vara ganska enkel, bröd, tomatsås, köttfärs
toppat med feta ost och sedan gratinering.
Det
första steget är ju alltså tomatsåsen. Som egentligen har två delar,
tomaten och löken. De gör sig bäst i varsin kastrull, parallellt I en
kastrull hamnade en burk passerade tomat, en hel del rosmarin, salt
eller kanske till och med buljong. Tomater vinner på kokning, det har
jag lärt mig. Dom blir rikare, sötare, fylligare på något sätt. Jag
skulle chansa på att de ganska kolhydratrika tomaterna får sina mer
komplexa sockerarter nedbrutna till
Rosmarinen?
Om man ser till att torkad rosmarin får hinna suga åt sig vätska, och
bli, ehh, inte så torkad, då blir den fantastisk. Dessutom slipper man
plocka barr från tänderna.
I
den andra pannan hamnar en stor gullök och en par stjälkar selleri.
(Ingen ska behöva leva utan selleri.) Och en del chili, någon som tyvärr
glöms allt för ofta i tomatsåser. Dessutom "ganska mycket" smör. Kanske
30-50g eller så.
Sen
får allt ligga och puttra i varsin panna en en dryg timme. Tomaterna
blir som sagt sötare och fylligare på kokningen. Men det händer ännu
mera med löken! Kolhydraterna i löken händer det onekligen saker med.
Sockerarterna förändrat, Maillard-reaktioner händer och det mesta av de
beska smakerna bryts ner. (För en mer detaljerad redogörelse, läs Matmolekyler som redet ut det ordentligt.)
När väl de två förenats är tomatsåsen klar!
Återstår bara att montera själva smörgåsen.
Dela
en enkel chiabatta in mitten, bred ut ett tjockt, tjockt lager
tomatsås. Sen ett lager mustigt kött. Jag hade stekt köttfärs med
paprika-pulver och lite mald korriander (korrianderfrön alltså) som jag
använde. Toppa med hackad/skivad feta-ost och stoppa in i ugnen.
Lite
överraskande tog det riktigt lång tid att få lite färg på feta-osten.
Jag tror att vätskan från tomatsåsen agerade buffert. När väl osten hade
börjat få färg, då hade en del roligheter hänt. Osten hade börjat ha
lite roliga brända toner, Men framförallt hade utsidan på ciabattan
hunnit bli lite trevligt rostad.
Fantastiskt
gott. Varje tugga hade ett yttre lager "krunch" av rostad skorpa, ett
inre mjukt lager av fluffigt vetebröd som har sugit upp tomaternas
saftighet och sötma, därpå förstärkt av tomatsåsen självt. Sen kommer
lite kornig köttighet och fetaosten som perfekt saltig avrundning.
En macka värd att minnas
/L
Jag skriver lite löst om mat. Lite som om vi fikade ihop och jag berättar om gårdagens äventyr i köket. Till vardags programmerar jag. Jag skriver mest om mat jag gjort som var intressant på något vis. Något rolig råvara, en spännande idé, som fungerade eller något misslyckande som någon kanske kan lära sig av. Jag skriver inte om all mat jag lagar, bara den som blir en bra historia.
2012-04-10
2012-04-06
Kall Långfredag, värmande mat.
Idag är det Långfredagen. Det är en dag som egentligen ska tillbringas i stilla kontemplation, kanske bön, över Jesu lidande.
I Sverige hade fram till 1973 reglerat detta. Offentliga nöjestillställningar var förbjudna.
Mina föräldrar har berättat att under deras barndom (40-50 tal) hade samhället definitivt inställningen att man
Jag hittade en krönika i Norrköpings Tidningar som ganska bra fångar känslan:
Långfredagen
gjorde verkligen själv för sitt namn och den var ju såååååå förbaskat
lång. Sååååå förbaskat tråkig. Radion spelade enbart psalmer och
andaktsmusik, affärerna var stängda och det mesta var förbjudet,
exempelvis att gå på bio. Nej, vi skulle ha det rejält tråkigt och bli
påminda om hur Jesus plågades och dog på korset.
Just min mor fick dock leka. Min morfar var prästson, så hade hade fått sin dos av strikt stillasittande i sin barndom. Så min mammas tradition var att på Långfredagen öppnade dörren på glänt och alla barnen på gatan kom dit och lekte. Man var dock tvugna att leka inne, att leka utomhus och visa upp att man hade roligt på långfredagen gick inte för sig. Nog skandalöst var det att man hade roligt inomhus! (Fast grannarna tyckte nog att det var ganska praktiskt att barnen var någon annanstans istället för att gå omkring hemma och ha uppenbart långtråkigt.)
I mina farföräldrars familj tummade man också lite på "tråkighets-tvånget". Eftersom man skulle vara hemma i "stillhet" spelade man spel med barnen. Och kanske gick på en promenad. Fast där gick gränsen.
Fast när jag växte upp hade det här "tråkighets-tvånget" försvunnit. Jag kan inte minnas någon krav, varken från mina föräldrar eller från samhället, att ha tråkigt. Jag minns dock en gång i tonåren när jag hade ett gäng kompisar på besök. När mamma skulle göra middag resignerade hon och gjorde lasagna, det gick att skala upp till en full långpanna. Fast hon hade lite dåligt samvete att inte servera fisk på Långfredagen...
Fast just en dag som idag, när snöbyarna avlöser varandra känns det ganska bra att sitta inne och kura. Och lyssna på påskmusik. Jag kände att det var dags för en sufflé-omelette! Jag har ju gjort det förut, men repriser är också trevligt ibland.
Dela ett par, tre ägg i vitor och gulor. Vispa vitorna fluffigt. Vänd ner gulor, riven ost och eventuella kryddor i smeten med en slickepott. (Jag hade i en matsked frusen, hackad persilja.)
Sen är det bara ner i en panna och stek. Jag tror man ska ha någon låg-mellan värme och kanske lock på. Hela äggstanningen ska bli varm och koagulera innan den ost som är i kontakt med stekpannebotten helt förkolnat. just den här gången blev det kanske lite mer "kol-smak" på omeletten än jag tänkt. Fast gott ändå.
Glad Påsk!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)